När dagens mödor så småningom var över samlades sällskapet till kvällens gemenskap.
Mäster Keldor hade, Vänligt sett till att det fanns både tilltugg och dryck.
Ostar bars fram.
Och vilka ostar sedan.
Några av dem stank så förfärligt att man kunde tro att en hel älg hade gått hädan i skogen, legat där i många dagar och sedan fått för sig att mogna ytterligare.
En ost i synnerhet hade en sådan odör att till och med den tappraste krigare tog ett steg bakåt när locket lyftes.
Det sades att om man lade den i vinden kunde man rensa en hel by på folk.
Mäster Keldor var mycket nöjd.
– Ett par fina ostar, sade han.
Ingen vågade invända.
Ty Mäster Keldor hade uppenbarligen erfarenhet av sådant som andra män ännu inte var redo att förstå.
Men osten var inte kvällens enda märkvärdighet.
Drycken flödade.
Först kom mjödet.
Och det var ett mäktigt mjöd.
Gyllene som kvällssolen över de norrländska skogarna, fylligt till smaken och med sådan kraft att en trött krigare efter några klunkar kunde börja tro att morgondagens stela muskler var ett problem för morgondagens män.
Det smakades och uppskattades.
Sedan kom andra drycker.
Märkliga drycker från fjärran bygder och sådana trakter där man uppenbarligen hade andra uppfattningar om vad en människa borde hälla i sig.
Skratten blev fler.
Skämten blev sämre.
Och historierna växte, som historier alltid gör när mjödet får tala.
Då reste sig Mäster Keldor.
Han försvann en stund och återkom med en flaska.
Han ställde den på bordet.
Karl Hjulben, mannen från södern, såg frågande på den.
– Vad är det där?
Mäster Keldor såg på honom med ett lugn som endast en man med märkliga drycker i sin ägo kan uppvisa.
– Bäverhojt.
Karl höjde ett ögonbryn.
– Bäverhojt?
– Just så.
Ett glas fylldes och bjöds Karl.
Karl tog emot det.
Han betraktade drycken en stund, som om han väntade på att den själv skulle avslöja sina hemligheter.
Sedan höjde han glaset.
– Nåväl.
Han drack.
Det blev tyst runt bordet.
Karl svalde.
Han funderade.
Sedan log han.
– Det var då något särskilt.
Mäster Keldor nickade, som om han redan visste svaret.
Karl tog en klunk till.
Och där någonstans började något förändras.
Inte genom trolldom.
Inte genom besvärjelse.
Utan på det enklaste av alla sätt.
Karl satt där tillsammans med sitt folk.
Han hade kämpat med dem under dagen.
Han hade skrattat med dem under kvällen.
Han hade druckit det mäktiga mjödet.
Han hade smakat på märkliga drycker.
Han hade ätit rökt ren.
Och nu satt han med bäverhojten i handen medan den gamla osten fortfarande spred sin förbannelse över salen.
Karl såg sig omkring.
Sedan höjde han glaset.
– Vet ni vad?
– Nå?
Karl log.
– Jag tror fan att jag känner mig som en av er nu.
Mäster Keldor höjde sitt glas.
– Skål, Hjulben!
Och så drack de.
Utanför låg den norrländska natten mörk och stilla över byn.
Skratten fortsatte.
Mjödet glänste i bägarna.
Och den gamla osten låg kvar på sitt fat och stank så kraftigt att man kunde misstänka att själva skogen höll andan.
Men Karl brydde sig inte längre.
Ty den kvällen hade en man från södern tagit steget in i den nordliga skaran.
Han hade kämpat.
Han hade tränat.
Han hade skrattat.
Han hade druckit. av dom underliga dryckerna
Och han hade mött bäverhojten utan att vika undan.
Så höjdes bägarna en sista gång den kvällen.
Och medan natten gick mot vargatimmarna och mörkret slöt sig kring deras bord, skrevs ännu en liten rad i den långa sagan om de nordliga männen.
Ty vissa dagar går förbi.
Vissa kvällar glöms.
Men vissa kvällar blir till historier.
Och vissa historier blir till legender.
Detta var kvällen då Karl Hjulben blev en man av Norr
Ty har man smakat på bäverns djupaste hemligheter och ändå bett om en klunk till, då är man redo för Karga norr
Och så rullar historien vidare. //Karl Hjulben