av Gunnar Östlund
Visst känns det mer medeltida när du hör “Kan ni låna mig edert öra herr Beobastus” än när någon säger “Öh, Joppe, vi måste snacka”? Exemplet visar på två problem då man försöker skapa en medeltida stämning: modernt språk och moderna namn.
För att komma runt åtminstone det senare problemet brukar vi rekommendera alla medlemmar att ta sig en så kallad persona. En persona är i grunden ett alter ego i den medeltida världen. En person som man är då man tagit på sig sina medeltidskläder och ställt colaflaskan utom synhåll. Tanken är att om man inte hör något som kan förknippas med den moderna världen så är det lättare att känna den rätta stämningen.
Innan jag går vidare vill jag lägga in en varning. Även om en persona är en slags roll du spelar så innebär det inte att den är helt frikopplad från ditt verkliga jag. Allt du gör och säger som ditt medeltida jag är något som du måste ta ansvar för. Du kan normalt inte skylla en oförskämdhet på din persona och sedan rycka på axlarna.
Det finns egentligen inga regler för hur mycket arbete du skall lägga ner på en personabeskrivning. Den kan bestå av allt från bara ett förnamn till en utförlig släktkrönika som sträcker sig över flera hundra år. I den här artikeln tänkte jag sammanfatta några enkla tips för att det skall vara lättare att komma igång.
Det är bra om du bestämmer ett namn så fort som möjligt. Det ger dig tid att presentera ditt namn för andra i föreningen innan du går till din första tillställning. På det sättet finns det fler som lärt sig ditt namn och kan tilltala dig korrekt. Det är bra om du väljer ett namn som alla kan uttala. Om du väljer t ex ett keltiskt namn så kommer du att bli tvungen att förklara hur det uttalas och/eller stavas för nästan alla du träffar.
Ditt första namn behöver inte vara perfekt eftersom du när som helst kan byta persona. Det är bara till för att ge stämning från början. Du behöver inte heller skriva samman någon personbeskrivning, men en tidsperiod och en plats som passar med namnet är aldrig fel. Välj gärna ett namn som är “tidlöst” till att börja med eftersom de flesta brukar byta tidsperiod några gånger innan de hittar rätt.
Visserligen är det helt okej att byta persona om man inte är nöjd med den. Kom bara ihåg att tänka efter noga innan du byter namn. Om du byter namn för ofta blir alla bara förvirrade och ingen orkar lägga alla dina nya namn på minnet.
Så länge du inte byter namn är problemet mindre. Det är nämligen namnet som används mest. Detaljer som tidsperiod, ursprungsort och bakgrundshistoria är mindre viktiga och många bryr sig aldrig om att bestämma dessa överhuvudtaget.
Det är bra om du kan hitta något att utgå från när du skapar din persona. Det kan vara att du är intresserad av en viss klädstil, en viss sorts rustning, en släktlinje eller en viss historisk period eller plats. Du kan också utgå från en hantverksteknik eller en viss dekorationsstil. Allt kan fungera som startpunkt för att börja söka sig fram till ett lämpligt namn och persona.
Skälet till att utgå från sina intressen är för att slippa vara en tysk landsknekt i en vikingatida ringbrynja som normalt går klädd i italienska 1400-talskläder och heter William FitzHerbert of Avalon. Visst är vi anakronister men det finns en måtta med allt.
Vår verksamhet sträcker sig över en tidsperiod på 1000 år och geografiskt omfattar den en hel världsdel. Naturligtvis finns det inga enhetliga regler för hur namnen såg ut som täcker allt, men några generella regler finns i alla fall.
Under större delen av medeltiden användes inga släktnamn. Det var först under renässansen som släktnamn började förekomma och då framför allt i de högre adelsätterna som kände ett behov av att visa sin samhörighet. För att skilja på personer med samma förnamn använde man att tillnamn bestående av hemorten, t ex Johannes från Näset eller Robin of Locksley, detta namngivningssätt användes både av vanligt folk och av adel. Ett annat sätt var att lägga till en yrkesbeteckning, Henrik smed eller William tanner, dessa namn förekom aldrig hos adeln.
Tillnamn baserade på lyten, personliga egenheter eller förtjänster var ytterligare en metod. Det finns många historiska personer med namn som bildats på detta sätt, t ex Karl den enfaldige (gav Normandie åt vikingarna) och Knut den store är två exempel. Man får väl förmoda att nedsättande namn på uppsatta personer användes efter deras död eller utom hörhåll.
Son- och dotternamn förekom flitigt i de flesta länder. Hur dessa sattes samman varierade kraftigt. I norden använde vi -son eller -dotter ändelser bakom faderns förnamn, eller moderns i enstaka fall. Normanderna använde Fitz- som förstavelse framför faderns namn, t ex FitzJohn eller FitzWilliam.
Ett annat sätt var att man angav titeln före namnet, t ex Grev Peder eller Hertig Karl. Genom att adeln utgjorde en tämligen liten klick i samhället så kunde detta räcka för att entydigt bestämma vilken person man talade om.
Det finns några begränsningar för hur man får utforma namnen inom SCA och i Nordrike. Generellt kan man säga att namnen skall vara entydiga, att de inte får tillhöra kända historiska personer och att de inte får innehålla några titlar.
Entydighet är ett krav som i första hand SCA ställer eftersom de använder medeltidsnamnet för att registrera sina medlemmar. Det innebär att varje medlem måste ha ett unikt namn för att medlemsregistret skall fungera. Det är praktiskt att ha ett unikt namn även om man inte är medlem i SCA eftersom man då slipper bli sammanblandad med andra.
Att använda vissa historiska namn är inte att rekommendera. Namn som Karl den Store, Olav den Helige och Gustav Vasa kan ju vara korrekta i sig men ger problem genom att de är så fast etsade i allas medvetande och kan vara svåra att leva upp till. Samma sak gäller litterära personer som Wilfred of Ivanhoe eller Gandalf.
Titlar som baron, riddare, greve m fl är förbjudna att använda som del av namnet. Detta beror på att dessa titlar finns inom föreningen och utdelas efter ämbete eller förtjänst. De får alltså användas bara om man fått rätt att använda dem.
Alla har rätt att ta sig ett heraldiskt märke. Skillnaden mellan heraldiskt märke och heraldiskt vapen är bara att de som fått ett sköldebrev har ett heraldiskt vapen. Skillnaden är alltså bara hur det benämns.
Ett heraldiskt vapen är inte en nödvändighet men det kan vara trevligt att kunna hänga upp sitt baner på väggen under banketten eller utanför tältet.
Det finns många i föreningen som kan hjälpa till med råd och tips om det mesta. När det gäller namn och heraldiska vapen så är det härolden som beslutar vad som är tillåtet att använda. Härolden har också som uppgift att hjälpa dig med att utforma ditt namn eller vapen och du kan lugnt räkna med att varken härolden eller någon annan biter dig i knäna för att du ställer frågor.
Vid skrivpulpeten, Herr Johan Knutsson