No shit, there I was…
Jag Harald och… nån kung.
Är rätt säker på att Harald var någonstans på platsen. Och är helt säker på att nån kung var på plats. Jag minns tydligt att det var hov i alla fall.
Detta var på dubbelkriget för många år sedan, då vi alla var unga, <harklar> vackra… och fantastiskt coola. (Ja några är det fortfarande) (grått är coolt).
Dubbelkriget på den tiden, bestod i två krig, ett viktigt. Och ett för nöjet att slåss.
Det viktiga, som sliter familjer, enheter, grupper i två. Det ställer bror mot syster, far mot son, osv. Men denna berättelse handlar inte om det kriget.
Denna handlar om det andra, det som är för att det är skoj att slåss. Tror det hette Magna Carta, eller något liknande. Kriget som sig innehåller enheter (folk slåss gemensamt) bara för att det är ett rent nöje.
Under åren så har enheter skapats, slagits tillsammans, splittras, och bildat nya. Vi har haft pirater, landsknektar, spartaner… kanske inte spartaner, inte än i alla fall.
Detta år var vi några rätt mediokra fajters, (jag, Stenar, Hakon, Makarius, SvartulvR, Björn, och några till) helt utan enhet, så vi beslutade att vi skulle ha en egen enhet. Vi skulle vara The Viking Radingparty.
Men vi behövde åtminstone en hövding som skulle kunna leda oss. Så vi frågade Peregrine om han kunde tänka sig bli vår hövding. Och han samtyckte.
Vår plan var att bilda en tredje sida, slåss mot alla, och antagligen få något så fantastiskt med spö.
Men vi börjar historian dagen innan kriget.
Alla bra krig behöver förberedas. Man behöver bygga byar som ska intas, eller brännas. Man behöver en stad. Och man behöver givetvis ett kloster. Ja och så behöver man städa skogen från såna där jobbiga grenar som ligger och skräpar på stigarna.
Alla platser, byar mm skulle ge poäng i kriget. Plus poäng för byar och stad, och minus om nu någon förstörde klostret.
Dagen för kriget kom. Vi var redo att ro vårt skepp in i striden.
Då vi fick nya order, ni måste vara på en sida. Vi har för obalanserade sidor. Så, nää, ni måste nog gå med på detta..
Så, vi diskuterade detta med vår hövding, och beslutade motvilligt att gå med på detta. Men vår plan stod fast.
Vi skulle bränna och plundra allt, ja särskilt då klostret.
Vår sidas härförare fick oss då att lova att inte bränna något kloster som inte har ett kors uppsatt. Vi fick även lova att inte sätta upp ett kors, bara för att få bränna ner den…
De visste inte att jag byggde klostret under förberedelserna, och då även satte upp ett kors…
Brinn brinn brinn…
Ungefär där startade kriget.
Båda sidor ställde upp i raka linjer.
Nästan alla då, på en sida står en klunga av lätt uttråkade vikingar, med facklor… massa facklor.
In kommer drottningen, furstinnan med följe, de skulle bedöma heraldiken, och hur bra de olika enheter ser ut.
Första linjen faller på knä.
De inspekterar.
Andra linjen faller på knä. Ja nästan. De står ett gäng på ena kanten, med facklor som spanar in skönheterna som kommer deras väg.
De nickar uppskattande.
Och damerna niger vackert.
Och så startade kriget på riktigt.
Vi skickades till vårt läger.
Där vi genast satte upp några övergripande mål.
Klostret ska plundras och brännas.
Byarna brännas, och vi skulle alla ”dö”… för att ha ett fantastiskt party på kvällen.
Men först ut för att skaffa några poäng för vår sida.
Vi hittade snabbt en by, vi höll den säkert i en minut… eller max två. Sedan tappade vi intresset för den.
Slängde in ett par facklor och brände den till grunden.
Vårt mål för dagen låg nu precis framför oss.
Inget hinder i vägen.
Klostret.
En snabb stormning, de helare som var på plats flyttade motvilligt på sig.
Inga värdesaker fanns att hitta. (Någon hade tydligen plundrat det tidigare)
In med några facklor, och ”se” det brinna..
Nu är resten av dagen ren bonus.
Vi hittade in i byn, precis när de två styrkorna hade brakat ihop.
Så vi anföll ena flanken, rullade upp deras försvar, och matade korparna med deras blodiga livlösa kroppar… I alla fall till dess marskarna ropade Hold! och de döda ställde sig upp för att gå till sina läger för att få nya liv.
Dagen fortsatte på ungefär samma sätt, vi hittade mindre styrkor, eller styrkor som inte var beredda på vår ankomst. Vi dominerade totalt.. typ.
Men andra sidan hade en grupp. Som måste beskrivas som helt överlägsen allt.
Drachenwalds bästa, toppade med Kingdom of the West absolut bästa. Sir Jade hade en grupp som bara kan beskrivas som skräckinjagande.
Vi hade hitintills lyckats undvika dem.
Men för eller senare så måste det oundvikliga inträffa. De två styrkor som dominerar kriget måste mötas.
En obeveklig rörelse igenom skogen, då en entusiastisk grupp vikingar möter en grupp av de skickligaste fajters världen skådat.
Detta skulle bli vårt sista slag, vi skulle gå till Valhalla och festa.
Vi gjorde oss beredda att möta vårt slut.
Sköldmuren skulle hålla för första angreppet.
Då ser vi hur Tyr svarat vår bön.
De backar in i en by, för att hålla den, och få poängen till sin sida.
Vi avancerar, en kort framryckning. Stänga porten.
Muren skakar av deras angrepp. Men den håller.
Vi slänger in våra facklor, och byn börja brinna.
Vår hövding faller, och vi ökar vår ansträngning. Muren håller. Och byn brinner ner, och med den så brinner även våra motståndare.
Den byn blev likbål, värdigt sådana fruktade kämpar.
Så det var så vi brände Jade och hans styrka.
Resten av dagen blir till ett töcken, vi kämpade, skrattade berusade av vår stridsglädje.
Ända till marskarna blåste av allt.
Vem som vann, undrar ni. Ingen aning, och det spelar ingen roll. Detta krig är för nöjet att få slåss med och mot sina vänner.
På kvällen samlas vi för att berätta våra historier. Och låta skålarna höras i natten.
Detta är min historia, om ett krig.
Tro det om ni vill, vi som var med vet.
Salve.