Spännande tider, eller en bänks betraktelser

En gång för länge sedan, nää så var det faktiskt inte. Det var så här. Den enda sanna historien. Typ.

Det var en gång en bänk, en lång bänk, en stadig bänk, en bänk där historia har skapats och berättats, med andra ord en riktig ljugarbänk. Men tiderna hade varit, och är svåra, rent bekymmersamma. Bänken har stått tom. Inga mjuka, eller beniga rumpor hade smekt dess grovhuggna yta. Bänken kände en viss sorg i dess träiga hjärta. Men så en kväll så smörjde dess yta in, en rik olja lades på. Nu steg bänkens livslust, och ormen i dess inre steg till ytan. Detta är säkra tecken på att den än en gång skulle få smekas av mjuka rumpor.

Ormen började göra sig beredd att än en gång få inspirera. Kvällen kom och folk började rulla in på området, stora paviljongen restes.

Bord, stolar, små obetydliga bänkar (ja allt enligt den gamle ljugarbänkens sätt att se på det) även grillar ställdes fram. Eldgropen tändes, och dess bilder illuminerade natten.

Men folket var inte som vanligt, de hälsade fortfarande glatt på varandra. Men de kramades inte, folk bugade och slog sina händer i kors över bröstet.

Men de började låta gladare och gladare ju längre natten gick. Några lät sig inspireras av ormen i bänken, och bänken fick än en gång värmas av mjuka rumpor. Bänken kände sig nöjd med livet igen. De verkade aldrig vilja sluta prata. Ja tills åskan drog in, och mullret började överrösta dem.

En ny gryning kom, och de sista gick och lade sig. Ett par timmar senare så började folket än en gång att röra på sig. De lagade frukost, några stod och sköt pilar med sina bågar.

Några tog en tur ut i naturen, några gjorde lite nödvändiga jobb. Några nya anlände under morgonen.

Eftermiddagen kom ovanligt snabbt, tyckte bänken. Men bänken började inse att det skulle bli en sådan dag, en sån där dag som bara flyger förbi. Folket började samla sig i utspridda grupper,alla med bågar. Tydligen så skulle en mäktig jakt bedrivas. Bänken fick hela historien på kvällen.

“De tappra få, de lyckosamma, de vandrade länge och mödosamt. När första djuret hittades, snabba pilar avlossades, och flög säkert mot sina mål. Kvällens stekvändare skulle ha ett drygt jobb. På vägen tillbaka så mötte de nidningar. Så på långt långt håll tog de skydd under sina sköldar. Pilarna flög, högt och snabbt, fast nidningarna tog skydd av sköldarna. De såg nu ut som igelkottar när de kom närmare. Ännu en salva släpptes, nidningarna tog skydd, pilarna föll, och slog i sköldarna som ett mäktigt regn. Nidningarna stod upp och deras ledare började håna våra hjältar. Men det skulle han inte ha gjort, ty en av jägarna var en smed, han hade spänt sin båge till bristningsgränsen. Hans pil steg fortfarande, när den började falla, så stod nidningarnas ledare och skrattade med bakåtkastat huvud. Pilen fann sitt mål, och skrattet fastnade i halsen med en ljudligt vått smackande. Resten av nidningarna flydde nu i skräck, för att aldrig mer återkomma.”

Så var nu historien om nidningarnas fall, och den mäktiga smeden. Grillvändarna fick nu jobb, och stekoset spred sig i området. När maten var avklarad, och solens kraft lite mindre. Då började kämparna rusta på. De lekte ystert, och glada skratt kom från listen. Inget gör en kämpe gladare än nya möjligheter till vackra blåmärken. Efter en lång stund, så var de tvungna att ge sig. Ja tills någon vill visa något vackert slag, då kommer de alla springande. “Ungefär som en glad labrador efter en tappad skinkmacka”.

Tillslut så gav de upp, igen och igen och igen… men bara en gång till… Tillslut kom en skarp order om att brasan ska tändas, och myggen fördrivas. Då är fajternas tid över. Men då startar samtidigt bänkens högstund, det är då historien skapas på dess skrovliga yta. Kvällen tar slut, natten kommer, och samtalen forsätter. Natten går över till gryning och morgon, samtalen forsätter. Tillslut så går de sista till sina egna tält, och platsen blir tyst. Ja om man bortser ifrån naturen och dess djur. Bänken ser en gammal björn som vandrar förbi, en av grannarnas katt springer över gården. Och duvhöken ser om hönsen är ute. På förmiddagen så börjas det packas ihop, i en långsam seg takt. Det är precis som människorna vill dra ut på avskedets bittra stund. Men den är nu ändå här, ormen sjunker än en gång ner i bänkens inre, men den har fått hopp, och bänken skall nötas än en gång.

Keldor