Så… i helgen då hände det saker: Jungfru Maria blev på smällen. Och förklaringen hon gav tog oanade proportioner… En av följderna blev tex att Ezechiel på söndag morgon svär till hoppar på en fot och drar ut ett häftstift ur hälen.
Nu kanske en vän av ordningen vill veta varför dessa saker hänger ihop.
Det är enkelt och helt logiskt. Men vi måste backa bandet ett tag, till förra årtusendet. Inte riktigt så långt, lite framåt, det var bara till förra årtusendet inte det förrförra.
I slutet av det årtusendet så startades det en kanton i Skellefteå som fick namnet Skellitta, (som senare fick namnet Reengarda) När kantonen startade, så behövdes det firas.
Och det bjöds till gille. Gillet lades på den heligaste av dagar. Våffeldagen, som av en händelse också är Jungfru Marias Bebådelsedag. JMB fick gillet heta. Och det heter det än i dag.
Om vi nu spolar fram lite så kommer vi till det sista JMB hittills.
…Det var en kall dag i slutet av Mars.
Vår hjälte Ezechiel satt i en varm bil på väg till furstendömets mittpunkt Reengarda, det bjöds till gille. Han anade ännu inte vad som skulle ske. Ja lite anade han nog, han är ju trots allt fursteparets härold.
(Mittpunkt, japp gamla astronomer, forskare och filosofer har funnit att världsalltet cirkulerar runt en liten plats i norr. Om det beror på platsen i sig eller om det är för att jag bor där, det låter vi vara osagt. Jag gissar ödmjukt på det senare.)
I en annan bil, också från söder närmade sig Lillyx en helg då han kan starta berättelsen: “No shit there I was”.
I en annan bil från norr närmade sig medlemmar av bågskyttemaffian, de hade en makaber gåva att lämna till Reengardas innevånare.
Jag, er berättare (ja ni vet, hela sanningen, bara sanningen, och möjligt något som jag bara hittar på… all likhet med verkligheten är bara en slump…) av dessa händelser var på väg att hämta upp Klanen McCullins hövding (Odal). Som för övrigt meddelat mig att han hade viktiga saker att ta upp.
Så som ni ser, helgen verkar bli händelserik.
Vi snabbspolar fram ett par timmar.
—-[bil 1] glasspaus—[jag] handla mer mat—-[bil2] plocka upp Geiri—–[bil 3] ta upp Sven—- och så är i alla fall jag på plats.
Vi stuvar undan maten, och startar kvällens välkomst soppa. Sen börjar vi förvandla en ordinär gympasal till en tänkt borghall 1346 eller något liknande, typ 1348. Det innebär att man hänger upp sköldar, baner tyg och allt annat som man kan hitta. Ja nästan allt, vissa grenar och lösspringande djur kom undan.
Hänger upp ja, tyget sätts fast av Hauk och Kareina som klättrar upp efter väggen och sätter fast tyget med häftstift, Hauk mumlar lite pga att han håller häftstiften som en hamster håller nötter…
Salen börjar fixas i ordning. Bara en sak saknas… bord att sitta vid. Borden som brukar vara på plats var bara inte där. Det lämnade oss med ett par intressanta möjligheter:
Men högste ansvarig (þórólfr) tog beslutet att kontakta ansvarig för lokalen. De letade, de letade och de letade. Så eftersom de inte hittade några, så löste vi det ändå.
Kvällen fortsatte, alla våra huvudpersoner var på plats. Så det som Maria i grunden startade kunde nu hända.
Kvällen började som brukligt är, med något gott i glasen Furstens hovmedicus gjorde sitt till för att utmana smaklökarna. Ragnhild och Alfarinn hade med röbetsmjöd 2.0 och en massa annat gott. Odal, klanhövding över McCullin bjöd på lämplig dryck av livets vatten.
I köket hade Martina tagit plats. Hon började med sista grejerna på hennes rätter.
Jag var som redan klar med det mesta. Det enda som stod kvar på min lista att göra för dagen var att hålla ett informationsmöte och sen hitta bastun. Jag fixade båda sakerna.
Bågskyttemaffian funderade hela kvällen hur de skulle kunna berätta sina nyheter. Under tiden så startade de en fin brasa, och underhöll folket med en grillad gris, mjöd och berättelser.
Ezechiel hade fortfarande inte en aning om sitt blivande möte med ett häftstift. Häftstiftet satt under tiden fast i en bjälke och ruvade på sin hämnd. Om stiftet haft en hjärna så hade den smitt planer. Nu var det mer av en vibration i världsalltet.
Odal satt och såg ut över de glada i klanen. Tankar om att det här hornet har jag burit länge, kom nu för honom. Samtidigt så visste han att klanen behöver stärkas, mörka moln och hot om krig i horisonten. Och klanen behöver stå enad.
Klanen’s medlemmar satt och njöt av att de ännu är några få kvar. Dis sjöng, ja hon hade sjungit om hon varit på plats, hon kom till oss några timmar senare. Jag hade hittat en snibbskål som min broder Arthur hade tillverkat. Skålen hölls lämpligt blöt. Och Kareina såg till att jag fick nog med vatten.
Furst Fardäng den förste, med det gamla namnet McCullin McVanish njöt av att se hur hans undersåtar sjöng och gladdes över sitt sällskap. Alfarinn var lite orolig över några små saker han påpekat för fursten. Men han visste att hans bröder och systrar i klanen skulle ställa upp för han. Så Alfarinn koncentrerade sig på att vara en god värd. (De har alltid med sig massa extra gott)
Och i en låda under Eldgrim säng, hördes en viskning: “It’s only a flesh wound”.
Kvällen övergick till natt. Och tillslut så gick de sista till sängs.
En stund senare så hoppade jag och Kareina upp. Färdig att fixa frukosten. Gröt, ägg, te, kaffe, bröd, ost, gurka… ja ni vet, det vanliga.
Folk kom åt och började planera dagen. Festlokalen byggdes snabbt om till en bågskyttebana.
Där man höll duellskytte, 8 bågskyttar ställde upp. Och 8 skyttar överlevde. (Min förklaring är att de inte riktigt ville skjuta på varandra, så de bommade.) Fyra av dem tog då över och sköt på tavlor istället. Det fick vi titta på. Duellskyttet var bakom stängda dörrar, och med Baron Egil som dörrvakt. Ingen kom in, inte ens fursten. (De ville nog bespara oss allt blod, vilket det inte blev något…)
De fyra, de var riktigt bra. Tavlan jag kunde se, höll de som skulle sluta 1’a och 2’a på samma poäng 105. Joel av Reengarda, helt ny i föreningen och Iódís Gandr, född och uppvuxen ibland bågskyttarna i maffian. Sen frågade Eldgrim om några fler ville skjuta.
Så jag och Eldgrim lekte en stund. Med ett rätt okej resultat.
Sen blev det lunchen som Martina förberett åt oss.
Efter det ser vi hur kämparna börjar förbereda sig, de sätter på sig sina rustningar och tultar ut i leran som lyckliga små barn. Vi hade en träning, där vi la fokuset på mele. Vi slogs om plättar eller pannkakor. Det var en bra träning. Jag kan bara prata för mig själv. Men den var riktigt kul.
Och här kom vi fram till Lillyx’s historia. Så:
“No shit there I was… Det var jag(Lillyx) Fursten och Lord Geiri. Jag hade precis förlorat min ena arm. Fursten anfaller Geiri med sin trehandsyxa. Med ett mäktigt vrål hugger han ner mot Geiri, vrålandes PANNKAKOR. När jag slänger mig fram och försöker blockera slaget. Furstens hugg är alltför mäktigt. Det slår bort min buckler och träffar Geiri som blir två fot kortare. Nu vänder fursten sig emot mig höjer sin mäktiga trehandsyxa. Jag inser att nu är fläsket i pannkakan stekt. Så jag slänger mig i slowmotion, tar i med bucklern i marken och voltar ur vägen. Fursten hugger ner i marken bakanför mig, förblindad av gyttja så dör han på sin egna stötspets.”
Ungefär så gick det till, i alla fall gick det till så när jag återberättade Lillyx’s historia i bastun lite senare på dagen.
Alfarinn, fursten och resten av partyt från Gyllengran fortsatte fajtingen. Nu med stålklingor, vet inte hur det gick, mer än att fursten kom tillbaka, blöt i svett, och förklarade att den där Alfarinn var oförskämt talangfull.
Så var det dags att förbereda hallen för banketten och ett litet hov. Vi fixade iordning salen, och väntade en liten stund, och så helt plötsligt så hör vi hur Ezechiel ropar 30min till hov. En stund senare hör vi 20 min till hov, allt är lugnt. Följt av 15 min till hov allt är fortfarande lugnt.
Sen blev det hov.
Inga ord hördes om plättar denna gång, fursten börjar lära sig.
Alvar blev framkallad, han sjönk ihop i stolen och försökte gömma sig… men helt förgäves. Han fick din AoA. Den hade väntat på han sedan norrskensfesten, men då han inte kunde komma då, så fick jag i uppdrag att ge han hans skrolla. När jag sedan fick tillfälle till det, så var det redan klart att han skulle till JMB och fursten har ju ändå det som jobb att uppmuntra folk, så…
Alfarinn blev uppkallad, han räknade med något straff. Antingen för att han visat hur man steker plättar på bästa sätt, eller för att han petat på fursten med pinnar. Men nej då, han fick en Vpv och blev fursteparets förkämpe. Det lönar sig att steka plättar!
Sedan blev Ragnhild uppkallad, hon tilldelades ett gyllendeband, även Martina fick ett gyllendeband.
Ni minns att bågskyttemaffian hade gruvat sig inför denna stund. Eldgrim bad om att få komma inför fursten och adressera folket i Reengarda. De bar fram ett täckt fat, och när locket lyfts så presenterade de stackars Svens avhuggen huvud… monterad på en sköld.
Ihop med en helt klart påhittad historia om hur stackars Sven, Nordmarks hedersren skulle mana till uppror mot fursteparet, för övrigt samma furstepar som hushållt Sven i ett helt år. Och hållit stackars Sven med korv och finaste dryck av alla de slag.
Hovmedicus tog genast hand om stackars Sven… men han sa att Sven är i rätt dålig skick, det var något om saknad kropp. Men om någon kan fixa detta så är det Hovmedicus.
Fursten lovade att inte straffa budbärarna… än…
Lättade så tog bågskyttarna plats vid bordet, och fursten kallade fram alla bärare av karniolen, det visade sig att baron Egil var ensam om det, så fursten lät kalla fram Gerdis och förläna henne denna ynnest.
Sen så hade även jag ett litet ärende till hovet. Jag hade utlovat ett pris till den som fullföljt sin träning, den som överträffade förväntningarna var Eino, så efter att han avväpnat sig, (det tog en stund) så kom han fram och fick sitt pris.
Sen kom hovet till sitt slut. Och stressen att få fram banketten startade.
Först ut bröd, ost frukt, grönsaker, och liknande saker.
Sen trull och en buljong (som jag helt bommade att smaka av, tragiskt nog)(den blev på tok för svag)
Sen blev det en del ren.. inte Sven, (stackars Sven är inte kry–han ser inte bra ut)
Och tunga. Älgtunga om man ska vara noga. Det serverades pajer med överraskningar i. (Lite som kinderägg, fast med riktigt ägg i).
Sen hade vi grodlår och sniglar i vitlökssmör. Följt av tårta och kakor och div godis.
Vi fick även hjälp i köket av en ung dam vid namn Liv av Gyllengran, Hon visade hur hjälpsamhet ser ut. Så ett stort tack till Liv. Hon var dock inte så sugen på grodor…
Under banketten så skulle en ny renväktare utses, vilket rent spontant känns som ett rätt enkelt jobb…. Är ju bara att hänga upp skölden med huvudet på lämplig plats. Utan ben och tillhörande kropp så lär ju inte stackars Sven springa iväg. Men nejdå, Reengarda ropar efter en hämnare. Så de utsåg en renhämnare.
Någon med hantverksskicklighet, (Fru Magdalena) vann konst och vetenskaps tävlingen.
Duktig att spåra och hantera båge känns som något viktigt. Iódís Gandr vann den delen, (Eftersom hon vann bågskyttet, så tyckte maffians ålderman, att nu är det dags att ge henne hennes bjällra (lång historia)) och eftersom man ska jaga ikapp Valdemar den Röde, (Reengardas public enemy nr1) så lär man behöva tur. Och mest tur hade Aki, mest pga att han faktiskt inte behöver starta någon jakt. Mindre tur hade Kareina som tydligen i avsaknad av båge, ändå fått mest poäng när man slog ihop alla tävlingar.
Så bäva Valdemar, den Vengeful Viscountess Kareina, Reengardas Renhämnare, kommer efter dig.
Om vi backar lite så minns ni att Odal, klanhövding i McCullin hade sett bekymrad ut.
Nu såg han bestämd och kraftfull ut igen. Han reste sig och kallade alla närvarande i klanen inför sig. Och vi närvarande lydde genast. Odal sa att klanen behöver föryngras, och förnyas, så han kallade Ragnhild och Eino framför sig, och frågade om de kunde tänka sig gå med i klanen. Det kunde de, klanhornet sändes runt i salen för att fyllas, och sedan tömde de det. Jag tog fram bitar av den ursprungliga kilten. Odal räckte då hornet till Alfarinn, och tog tygbitarna och gav till vår nya klan syster och bror. Sen såg vi hur han med en lycklig min förklarade att hans tid som hövding är över, och det är dags att någon annan bär hornet och ansvaret. Så vi tittade alla på den som för tillfället råkade hållai det… “oops” sa Alfarinn. Men innan vi upphöjer honom som hövding så fick han svära eden, att alltid sätta klan före furste och furstinna, kung eller drottning. Att alltid se till sina bröder och systrar bästa. Att dela sitt rov, sin dryck och mat. Klanen går först.
Furst Fardäng hade vissa åsikter, så furstens förkämpe ska få lösa detta.
Resten av kvällen gick vidare med sång, dryck, och eld, eld är alltid +1, bara så ni vet.
Så småningom så tog även denna kväll slut.
Söndagen kom helt obönhörligt, och gillet gick mot sitt slut. Vi bjöd på våfflor, det är sedan gammalt.
Sedan städades det, fejades, plockades ihop och avsked kom, så som det har varit så länge vi haft dessa gillen.
Nya historier har skapats, nya äventyr kommer att komma. Ni minns början av denna berättelse. Maria hade en förklaring. Det sista vi hörde av henne var “It’s my story, and I sticking to it…” Och därför har nu Lillyx en ny historia, klanen nya medlemmar och en ny hövding och.. ja visst ja. Ezechiel..
Vi (läs jag) klättrade upp och började ta ner tygerna från väggarna.
Häftstiften föll som regn från mörka moln, en av dem rullade längre och längre bort.
Gömde sig mitt på golvet.
Just detta stift hade lärt upp sig till ninja, den låg så still så ingen såg den. Den avvaktade tills den såg sitt offer…
Ezechiel kom in i rummet, hade bara tänkt säga adjö till de som var där. Vi ser hur han skriker till och sjunker ihop, häftstiftet har slagit till, ur bakhåll. Detta skulle ha kunnat gå mycket illa, men nu var det en kämpe från norr, flyttad till Gyllengran, det behövs mer än ett stift för att förgöra Ezechiel.(tänk om det hade varit Akilles, då hade det varit över) Han sliter ut stiftet ur din häl och säger några väl lämpade ord.
Så här lämnar vi denna historia om ett gille, men inte vilket gille som helst, utan ett gille som heter Jungfru Marias Bebådelsedag,
Vid pennan Keldor, berättare av den sanna historien.
