Jag, er helt opartiska historieberättare, ska ge er den enda sanna historien.
För länge, länge, länge sedan, eller åtminstone för ett tag sedan, satt Furste Fardäng och smidde planer ”hur ska folk luras att tro att plättar är pannkakor?” (Även om alla förståndiga och välinformerade vet att pannkakor gräddas i ugn, och man vänder inte på dem, medan plättar steker man och de behövs vändas. Det är också därför tillägget små finns, så folk vet om det är vanliga plättar eller småplättar.
Detta vet jag och alla med mig.)
Fardäng gick ut hårt och förbjöd allt större än en småplätta att kallas för plätta. Folk genomskådade detta… och numera så styr inte Fardäng vårt vackra furstendöme längre.
Det blev lugnt en tid.
Och så plötsligt så hördes rykten om krig, folk som hjärntvättats att säga att en plätta är en pannkaka. Detta måste stoppas. Krigstrummorna mullrade i söder. (Ja Gyllengran är söderut.) Vi drog oss ner för att tappert försöka stoppa detta.
Vi kom ner till Gyllengran sent på kvällen. Imorgon skulle kampen avgöras. Så ikväll så pratade, sjöng, och underhöll vi oss. För att sent på natten ta oss till vårt nattläger.
Ny morgon, allt skulle avgöras. Frukost, så vi skulle orka.
Sedan var det dags för bågskytte. Där fursteparet såg till att vinna dagen.
Det kastades råttor. (fluffiga mjukisdjur. Inga riktiga råttor skadades.)
Det spelades kubb med hjälp av båge och pil. Ett par från plättsidan mötte horder och horder av motstånd. De kämpade tappert. En från plättsidan, förklarade att han var beredd att gå i strid för den enda sanna sidan.
Gilbert från Reengarda hade byggt sin rustning, läst regler, och stekt sina plättar. Han hade även förevisat sin pinne för furstinnan, (enligt hennes begäran). Nu så auktoriserade han.
Fardäng hade gjort ett banner för att visa den rätta sidan. Ett vackert banner med en vacker plätta på.
Något att samlas under.
Dags för stridigheter.
Målet var att försvara en port.
Jag, Fursten, fast inte i furstliga färger, (att dra in furstendömmet i inbördeskrig skulle vara en obra idé; vår furste är en klok och stor man). Och Gilbert, redo med sitt svärd.
Emot oss hade vi: en duke, två stycken jarlar, fyra stycken vicomtes, tre riddare, två stycken master of defense, fyra stycken bärare av silver guard, fyra stycken bärare av den vita portens väktare, plus ett par till… Man kan lugnt säga att vi hade ett litet underläge.
(Men mer ära att vinna)
Oja, de hade också alla spjut…
Vi kämpade tappert mot denna övermakt, men den blev för stor. De bröt efter en lång och hård kamp igenom och vi fick se oss besegrade.
Dags för sidbyte.
Men först var det dags för barder att underhålla. De hyllade och drev, (fast givetvis på ett kärleksfullt sätt) de båda sidorna. Och folk fick jubla för att få en vinnare. Jag skrek och jublade högst av alla, men min sida blev rånad på segern av domaren (som antagligen var köpte av Fardäng).
Dags för ny strid.
Vår tur att försöka nedkämpa motståndet. Det var då vi upptäckte att förutom den massiva arme vi hade mot oss. Så försökte publiken även nerkämpa oss (med diverse saker som det kastade mot oss). Men vi stod starka i stormen.
En av våra motståndare en mäktig hedervärd, (om än missledd) man, en riddare vid namn Armand d’Alsace, ropade till oss, ”ta spjutet, det står vid väggen.” Jag tog spjutet och massakrerade motståndet. Vi var så förvånade över att de föll för mitt spjut, så vi stod kvar och lät de organisera sig. (Vi borde ha försökt bryta oss igenom.)
Så vi fick nedkämpa de igen, och så bröt vi igenom. Detta upprepade vi några gånger, tills vi helt enkelt fick ge oss pga. lunch. Som givetvis bestod i plättar. Plättarna var jättegoda, de serverades med sylt och grädde.
Väl på plats, så lämnade jag också in svaren i tipsrundan. Helt chockad så ser jag att folk skrivit fel på vilken sida de kämpar i tipsrundan. Men med hjälp av uppmuntrande tillrop, och en penna, så löste jag det problemet. Ni behöver inte tacka, det var så lite så.
Under dagen så hände det massor av saker.
Köket förbereda mat för kvällen, och lunchen.
Folk sköt kubb. Det pratades och diskuterades.
Gamle medlemmar från tidernas begynnelse, hade hittat hit.
Kareina hade tagit med sig sin blivande stengryta, det är en stor täljstensgryta, som jobbas på när det är lämpliga event. Den här gången stod några barn och tittade på. Så Kareina värvade dem, barnarbete har sina fördelar, de jobbar för små stenbitar och nöjet. De såg rätt nöjda ut när de lämnade platsen springande med nya skatter ropandes ”vi fick sten!”
Furstinnan hade nu samlat alla kämpar innan torneringen, för att besiktiga deras pinnar. De var små, de var långa och slitna, de var böjda, de var släta och fina. En av kämparna skulle vinna en poäng till sin sida.
Torneringen då.
Vi kan säga så här… jag vann inte. Hade hur kul som helst, men Jarl Master Sir Æríkr inn Hárfagri stod segrande när dagen var över.
Efter krig, bågskytte, tornering, frågesport mm mm, så vandrade vi ner, (packade in rustningar och folk i bilen) och tog oss till sovsalarna, där fanns en bastu, duschar och “tada” en pol med strömmande vatten.
Ren och med nya vackra kläder, så vandrade vi upp i duggregnet mot kvällens hov och bankett.
Först tar vi hovet. De kallade upp folk som får lite extra strålkastarljus på sig. De hade ett underhållande hov, med gott om humor. Detta hov fick åtminstone mig att se mig omkring, och lyda vår kloka furstinnas uppmaning rekommendera. Tro inte att folk blivit uppmärksammade, se till att det kan hända. (Om ni vill ha namn på de som fick utmärkelse, fråga inte mig, jag är värdelös på namn, och alla namn i denna historia lagts till i efterskott av min duktiga sekreterare.)
Sen kom banketten. Vi hade tre underbara rätter. Och köket låg bra till. Så kökschefen satt med. Det är ett tecken på att allt går bra, eller väldigt, väldigt dåligt. Men, med tanke på maten, så gick det väldigt bra.
(snabb tillbaka blick…)
För några månader sedan, i Frostheim, så sa någon något obetänksamt framför Drake… (det slutar aldrig bra). Så Drake drog sig tillbaka till sitt laboratorium, där åkallades oheliga andar och småknytt.
En lax röktes i helvetes eldar, och saltades från saltstoder funna vid Sodom. Allt lades i rom, stulet/bytt från pirater. Rökt laxrom…. eller Torfinnsmisstag. Den var intressant, och flaskan tog slut på bara fem minuter. Vilket är om möjligt säger något om sällskapet…
Sent på kvällen, kriget är över, hov har hållits.
Fardäng (den ”opartiska” domaren) reser sig upp och vill klargöra att plättar är pannkakor. De (Fardäng och Fursteparet) går igenom de olika grenarna:
• Bågskyttet där vårt furstepar krossat allt motstånd. (Fostrade som de är av bågskyttemaffian i norr) (Klara poäng)
• De går igenom kriget (Väldigt osäkra poäng)
• Frågetävling (Mycket tveksamma poäng)
• Furstinnans favoritpinne… (Klara poäng)
Poängen räknas ihop. Och fursteparet förklarar, Citat.. typ. ”I Nordmarks så slåss ni över mat. Det är dumt. Man ska slåss över viktiga saker. Skatter, mark, smörrebröd.. nä det var ju mat ja. Så, härmed förklarar vi vår vilja, ni är härmed förbjudna att tala om dessa ting, såsom plätt (som de är) eller pannkaka (som de inte är). De är nu, i allt vårt land, kallat för våffla. Så säger vi…..” Slut citat typ.
Folket skrek högt i förtvivlan. Och himlen fällde sina tårar över landet. Då reste sig vår drots, höjde sin klara röst. Och sade. ”Ni som ni inte är nöjda, gå ja gå mot Styringheim. Där i den tolfte månaden, ska ni ta till vapen och omkullkasta detta beslut, för då är tiden inne att med vapen skaffa nytt furstepar. Så säger jag Una Björndóttir.”
Med dessa ord lugnade sig folket. Barder sjöng och diktade lovpris över våfflor. Och redan nästa morgon så sken en klar sol över landet, ett löfte om nya tider när en plätt kan kallas för en plätt igen.
Här slutar jag min berättelse, men nu vet ni alla den enda sanna historien om hur plättor blev till våfflor.
Vid pennan er ödmjukaste sago historieskrivare.
Keldor
(tack till Hildur för foton)
